Novell nr 2
I hela mitt liv har jag försökt passa in, vara en i gänget, i hela mitt liv har ja misslyckats. Det började redan i grundskolan. Där jag med livet som insats närmade mig mina klasskamrater men möttes av slag, glåpord och dylikt.. Jag försökte dölja tårarna från dom där hemma då det hela bara skulle bli värre om alla la sig i.. Så jag satt tyst vid matbordet.. Sa inget och gav sken av att allt var normalt.. Men det var det aldrig. Allt eftersom åren gick så lärde jag mig att utveckla en 2 tum tjock pansarplåt runtom mig.. Och jag grät aldrig när dom förnedrade mig.. Ej heller när dom gav sken åt att vilja vara mina vänner utan gjorde de bara för o lura ut mig på ställen där hela horder av dom kunde stå o skratta åt min dumhet. Livet var verklgien inte mer än ett helvete.. Högstadiet är bara ett enda stort förträngt minne då jag oftast satt själv i mina tankar.. Jag försökte efter ett tag bara vara själv. Det verkade som att ju mindre jag störde andra desto mindre störde dom mig.. Det var så dom blåa åren började. Dom åren då jag sakta gled från att vara en människa till att bli något annat.. Och vad det var fick ja aldrig reda på... Jag var aldrig mer än en existens. En skugga i soluppgången i väntan på att försvinna. En dag fick ja helt enkelt nog.. Jag insåg att min ensamhet kom med ett för stort pris.. Och det var den otroliga olycka jag kände varje dag.. Varje hjärtslag som jag kände i mitt bröst var en plåga. I hela mitt liv har jag varit en skugga av andra. Så långt från normal som de går.. Missförstådd eller kanske oförstående.. Jag står nu o blickar ner mot vattnet.. Det är kallt. Snön lägger sig likt en hinna på den månbeströdda ytan.. Jag tittar åt vänster, det är ingen där.. Jag tittar åt höger.. Samma sak där.. Min sista tanke var nog att det alltid varit så.. Jag tog mitt sista steg ut i det tomma intet.. Och sen efter det så fanns inget mer....
