Another dark hour
Now is the hour
Today i have seen, today i have felt, heartake.. the true and the virtued may not say anything of this.. Only the dark and moore true evil may speak of this.
I have felt death and darkness in my vains.. I feel, redemtion in my hand.. Are you scared? I would be. Since swift justice may come at your doorstep moore divident then you think.
I feel dark, and i sence evil, it´s dwelling in my vains...
Are following this? Do you know of what i speak? perhaps not.
Death is only the first of many....
Ett minne, en saknad, fyra bröder
Denna berättelse kan vara fiktiv eller verklig
Det var våren 2004 och vi hade varit i bosnien i tre dagar. Min pluton hade i uppdrag att rekonisera en by väster om vårat högkvarter. Uppdraget beskrevs som lätt och passade oss "nykomlingar".
Våran Löjtnant Simonsson ledde oss nerför vägen som ledde till vårt mål. Våra order var glasklara, sök igenom husen säkra byn och invänta stabsplutonen.
Vi hade en stunds briefing innan vi gick in i byn. Jag såg till att mina män visste vad dom skulle göra coh vad inte fick göra. Och eftersom min dåvarande rang var sergeant hade jag ansvaret för plutonens frammarch in i byn. Vi såg byn inom räckhåll det kan ha varit kanske 3-400 meter till den.
Byn såg ut som vilken by som helst, Dunkla hus, grusgångar till vägar, halmtak och en brunn i mitten av den. Allt såg lugnt ut och vi gick närmare. Ju närmare vi kom desto mer kröp vi ihop. Löjtnanten gav mig handvinkning som beordrade mig och grupp tre att gå in i byn från söder. Vi hade kommit ca 5-60 meter från resten av plutonen innan första skottet kom. Vi slängde oss allihopa ner på marken och började kräla mot ett dike som omringade södra delen av byn. Efter första skottet kom en kaskad av kulor och raketer. Vid det här laget såg jag inte längre löjtnanten eller resten av plutonen då ett moln av damm och rök steg mellan oss. Det enda vi kunde göra var att besvara elden så gott vi kunde. Mina mannar skakade av skräck och jag var tvungen att hålla mitt lugn för att dom skulle ha sitt kvar. Jag låg i diket längst till vänster i våran "linje". Allt var ett kaos, det gick inte o se vart den fientliga elden kom ifrån ej heller hur många dom var eller om dom kom närmare. Det enda jag visste var att vi inte kan vara kvar här.
Jag använde kom-radion och begärde order från min löjtnant. Först kom en tystnad, ett brus och en klickning. Sedan ljudade det i mitt öra, löjtnanten beodrade mig att hålla min position och invänta grupp 2 som skulle förstärka oss. Jag bekräftade ordern och duckade för en inkommande raket som slog i 5- 10 meter bakom mig och rev upp ett enormt hål i marken. Jag beodrade att man skulle kasta granater rätt in bland husen, Efter att detta gjorts kom en rad explosioner och dom efterföljdes av en tystnad.
Tystnaden blev dock inte långvarig då våra granater bemöttes med tung beskjutning från husen. 10 minuter hade nu gått från första skottet, jag vet det för att det sista jag kollade på innan jag slängde mig ner på marken var min klocka som visade 06:23, klockan visade nu 06:43. Jag delade ut en order om flankning till min korpral när plötsligt ett tjutande ljud kom emot oss, ljudet var för bekant en raket men ingen av oss hann reagera förrän allt vart svart och tyst.
Tystnaden bröts när jag hörde min sjukvårdare skrika mitt namn och försökte desperat gräva fram mig bland jorden och bråten som jag låg under. Väl framme ur bråten insåg jag att jag var skadad i höger arm och jag hade ett blödande sår i sidan. Runt om mig såg jag två av mina soldater ligga utspridda.
Korpral Mikael
Menige Hampus
Det sista ja sedan kommer ihåg innan min sjukvårdare ger mig morfin är att husen tystnar och rebeller springer ut ur dom, retererar...
Jag låg sedan 2 veckor på ett fältsjukhus, oförmögen att få reda på hur det var med de mina eller om byn var säkrad.. Så vitt jag visste kunde dom lika gärna vara kvar än och skjuta på varandra. En korpral kommer fram till mig senare samma dag jag vaknade. Han meddelar mig att min pluton lyckades inta byn endast 20 minuter efter jag förts bort från fältet.
Utöver de två jag innan nämnde stupade två andra.
Menige Robert
Menige Oskar
Det var den dagen för över 4 år sen. Dagen jag inte kan bli av med. Den stora floppen. Dagen d jag förloradefyra av mina vänner, bröder och kamrater.
Ni finns förevigt i mitt hjärta.
Denna berättelse kan vara fiktiv eller verklig, den behöver inte nödvändigtvis baseras på fakta eller ha någon som helst innebörd. Denna berättelse ska beröra och uppröra. För detta är verkligheten soldater lever varje dag.
//Robby
Våran Löjtnant Simonsson ledde oss nerför vägen som ledde till vårt mål. Våra order var glasklara, sök igenom husen säkra byn och invänta stabsplutonen.
Vi hade en stunds briefing innan vi gick in i byn. Jag såg till att mina män visste vad dom skulle göra coh vad inte fick göra. Och eftersom min dåvarande rang var sergeant hade jag ansvaret för plutonens frammarch in i byn. Vi såg byn inom räckhåll det kan ha varit kanske 3-400 meter till den.
Byn såg ut som vilken by som helst, Dunkla hus, grusgångar till vägar, halmtak och en brunn i mitten av den. Allt såg lugnt ut och vi gick närmare. Ju närmare vi kom desto mer kröp vi ihop. Löjtnanten gav mig handvinkning som beordrade mig och grupp tre att gå in i byn från söder. Vi hade kommit ca 5-60 meter från resten av plutonen innan första skottet kom. Vi slängde oss allihopa ner på marken och började kräla mot ett dike som omringade södra delen av byn. Efter första skottet kom en kaskad av kulor och raketer. Vid det här laget såg jag inte längre löjtnanten eller resten av plutonen då ett moln av damm och rök steg mellan oss. Det enda vi kunde göra var att besvara elden så gott vi kunde. Mina mannar skakade av skräck och jag var tvungen att hålla mitt lugn för att dom skulle ha sitt kvar. Jag låg i diket längst till vänster i våran "linje". Allt var ett kaos, det gick inte o se vart den fientliga elden kom ifrån ej heller hur många dom var eller om dom kom närmare. Det enda jag visste var att vi inte kan vara kvar här.
Jag använde kom-radion och begärde order från min löjtnant. Först kom en tystnad, ett brus och en klickning. Sedan ljudade det i mitt öra, löjtnanten beodrade mig att hålla min position och invänta grupp 2 som skulle förstärka oss. Jag bekräftade ordern och duckade för en inkommande raket som slog i 5- 10 meter bakom mig och rev upp ett enormt hål i marken. Jag beodrade att man skulle kasta granater rätt in bland husen, Efter att detta gjorts kom en rad explosioner och dom efterföljdes av en tystnad.
Tystnaden blev dock inte långvarig då våra granater bemöttes med tung beskjutning från husen. 10 minuter hade nu gått från första skottet, jag vet det för att det sista jag kollade på innan jag slängde mig ner på marken var min klocka som visade 06:23, klockan visade nu 06:43. Jag delade ut en order om flankning till min korpral när plötsligt ett tjutande ljud kom emot oss, ljudet var för bekant en raket men ingen av oss hann reagera förrän allt vart svart och tyst.
Tystnaden bröts när jag hörde min sjukvårdare skrika mitt namn och försökte desperat gräva fram mig bland jorden och bråten som jag låg under. Väl framme ur bråten insåg jag att jag var skadad i höger arm och jag hade ett blödande sår i sidan. Runt om mig såg jag två av mina soldater ligga utspridda.
Korpral Mikael
Menige Hampus
Det sista ja sedan kommer ihåg innan min sjukvårdare ger mig morfin är att husen tystnar och rebeller springer ut ur dom, retererar...
Jag låg sedan 2 veckor på ett fältsjukhus, oförmögen att få reda på hur det var med de mina eller om byn var säkrad.. Så vitt jag visste kunde dom lika gärna vara kvar än och skjuta på varandra. En korpral kommer fram till mig senare samma dag jag vaknade. Han meddelar mig att min pluton lyckades inta byn endast 20 minuter efter jag förts bort från fältet.
Utöver de två jag innan nämnde stupade två andra.
Menige Robert
Menige Oskar
Det var den dagen för över 4 år sen. Dagen jag inte kan bli av med. Den stora floppen. Dagen d jag förloradefyra av mina vänner, bröder och kamrater.
Ni finns förevigt i mitt hjärta.
Denna berättelse kan vara fiktiv eller verklig, den behöver inte nödvändigtvis baseras på fakta eller ha någon som helst innebörd. Denna berättelse ska beröra och uppröra. För detta är verkligheten soldater lever varje dag.
//Robby
En värdelös tillvaro
Ångest
Usch vad jag avskyr detta! Jag hatar att hata mig själv. Allt var så bra när jag såg mig sjäålv och var stolt. fan och vägen till att bli så igen är lång. kommer jag klara det eller är det loppet redan kört?
Det finns inga lätta vägar i livet. bara dom svåra vägarna som finns i smärtans namn. Frågan som vi alla ställer oss orkar vi?
Kl: 21:31 Beslutet har tagits. Handlingsplan 34-3 § 4/5 har antagits. påbörjar sekvensen.
......
..........
..............
Illa det funka inte. Jag lever fortfarande.
JAO!!!!
Covert Ops
Infiltrering
Idag har det varit en lugn dag hittils. Kommer att uppdatera denna igen eftersom att kl bara är 13:27 och känner jag mig själv rätt så kommer mycket annat att ske innan jag ens vet ordet av. Sitter just nu hemma hos maria, på en laptop ;P. Dagens problem får ta o lösas med enkel Covert ops taktik. Och för er som inte vet vad Covert Ops betyder kan ju kolla på dagens under rubrik :).
Idag så har man fått ta sig an allas gnäll om förhållanden hit och dit, jag förstår verkligen inte hur folk orkar. Det är verkligen ingen som tar kärlek på allvar längre. Det måste verkligen vara svårt att ha ett normalt förhållande i dagens läge?
Dagens I lands problem är då helt enkelt alla copulerar med alla :) (kopulera = sex)
Egentligen som några av mina vänner sa till mig igår kväll, Sluta tänk så mycket!
Som några av er fick erfara igår så var jag lite deprimerad och klankade ner på mitt utseende, vilket jag faktiskt borde göra då jag inte ser pangbra ut (längre). Men kontentan av det jag vill ha sagt nu är tack för att ni ställde upp och lyssnade. Ett tack till en liten helsingborska som sa många snälla saker. Du höjde mitt humör rekordartat :)
Livet är egentligen en stor blunder. Har ni någonsin tänkt på vad livet i stort sett går ut på? Alltså rent primitivt? Jo det går ut på att attrahera någon av det andra könet, få denne och stanna och sen föröka sig. Samt att tjäna pengar som kan gå til att tilfredställa sina behov inom girighet och vårt begär att äga saker.
Usch vad jag babblar idag. Ni får ursäkta jag är bara lite trött på denna infekterade tillvaro. Jag behöver lite ombyte, lite uppskattning och en pava wiskhy.
Tills vidare hej så länge.
// Robby
Another day... Another memory
Ännu en dag har förflutit
Det känns som en evighet sen jag sist såg en ljusstrimma i det jag kallar liv. Allt känns så grått och enkelriktat..
Tror att jag håller på och bli kär för den delen också, kan det komma mer olägligt? Det kan omöjligt bli oss två men mitt hjärta talar ändå. Det är något med hennes leende, hennes röst, hennes underbara ögon som liksom begrundar mig. Kan det bli mer hopplöst än så här?
Således: Annars en fin dag på jobbet. Är trött och numera slutkörd men det kanske hör till den vardagen när man arbetar, som för så många verkar farligt. ;)
Fick två simultana ångestattacker idag. Kan det vara denna tjej som i mitt sinne förföljer mig? Nog om henne, vart var jag? Ja just det, ångest! Skrämde mina arbetskollegor idag. Jag sa att det inte var någon fara så länge som ingen kom i närheten av mig, och det löd dom som tur var. ;=
I övrigt finns inte så mycket att rapportera förutom att jag snart ska ut och vandra med min käre kamrat. En kvällspromenad gör vem som helst glad. Tillomed du!
Såg mig själv i spegeln idag, det är inte mig jag ser där i. Det är någon annan, någon som inte hör hemma där. Jag skäms för den. Det är dags och ge igen och komma tillbaka på språng. (bokstavligt)
Vill även passa på och tacka caroline för dom fina kommentarerna som faktiskt blev dom första för denna blogg. Det är en ära.. :)
21:45: Det är nu kväll. och tankarna har helt enkelt spridits. Onda tankar som inte tjänar mig något väl. Jag går i mörka tankar, tankar som skulle göra en vanlig kille skärrad och skrämd, men som bara gör mig mer tillfreds. frågan är numera vad ska jag göra. Borde jag följa det kall som kommer från mitt inre eller borde jag strunta i det och vänta på en bättre stund, då sorg inte finns med i bilden..
21:47: Det hela är hopplöst......
Godkväll kära läsare
// Robby
Drömmar...
Mardrömmarnas natt
Ännu en natt har förflutit, somnade kl. 02:00 vaknade åter igen 02:30, mardröm.
Dom blir bara mer och mer intensiva.
Men iallafall efter mycket slit och hårda hjärtklappningar så somnar jag igen. Sover med några få undantag hela natten.
Vaknar upp med en sovande hand, som jag senare väcker med en tändare. Dammsuger lägenheten, orkar inte frukost idag heller. Bestämmer mig för att baka en crabbstickspaj senare istället. Efter X antal svordommar och skrikande på katten,, så var lägenheten ren från damm och andra ..... saker som bör förbli onämnda...
I vilket fall så nu var det dags för en promenad.. Det var ju väldigt mysigt en enorm snöstorm kom mig till mötes. Jag log under hela promenaden. Då jag tänkte på att göteborg har de värre.. Amanda ta åt dig ;P. haha amanda du får vara med mycket idag.
Pajen blev riktigt god faktiskt, fast jag tog nog i lite med saltet..
Sitter i godan ro och förtär min paj tills ett svagt knastrande ljudade från min dörr, sen ett par knackingar. Jag gick motvilligt ifrån min paj för att öppna. Till min häånad så stod granntjejen där och frågade om hon fick komma in ett slag.
Nu, det lustiga i detta är att vi har setts tusentals ggr när vi har gått förbi varann och hälsat såklart men aldrig pratat. Och nu vill hon komma in? Jaja tänkte jag stilla för mig själv, vi väntar och ser. Hon titulerade sig själv som Lisa. Och nu till hennes ärende,, Hon undrade om jag hade lust och ses någon gång, kolla film gå ut o gå mm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev förvånad... Men efter ett par minuters samtal och utbyte av nummer så gav vi varann en kram och sa hej då.
Åter till pajen..
12 min senare...
Mätt och belåten tog jag en ciggaret på balkongen.. Gick sedan mot min dator för och kolla dagens mejl och annat smått och gott.
Det blir även en tripp till byns enda kiosk för ett lätt inköp av varor. Ett besök hos min käre vän eva följer där vi snackar lite allt möjligt och spelar spel.
Men efter att jag kommit ihåg att det är en hel del filmer på tv ikväll tar jag mig hemåt.
Och här sitter jag nu..
Veckans film: Pathfinder med Karl Urban
Godkväll kära läsare.. //Robby
Då var en blogg född..
Första inlägget
Hej. Robin heter jag och jag är väldigt ny på det här. Och vet inte riktigt vad som bör skrivas här och vad som inte bör yttras alls. Om de nu är någon som läser så ber jag dig ha ett öppet sinne för vad som kan stå här, både nu och i framtiden..
Vad kan jag säga om mig själv? Jag är en kille, och inte vilken som helst utan mestadels en Robin.
Jag är en ensamvarelse med starka begär för vad som är min egen frihet.
Detta kommer bli mitt klotterplank, där mina tankar från dom lyckligaste till dom mörkaste.
Vad kan jag säga om den här mörka dagen?
Denna dag började som många andra, med att jag vaknade och kände en smärta i min nacke då jag legat fel hela natten. Jag vart först förvånade över att jag kunnat sova alls, då mardrömmar från mina senaste upplevelser gör sig hörda. Det blev ingen frukost idag då jag inte kände att det skulle smaka alls. Ej heller någon middag för den delen heller. Jag upplevde en viss tillfredställelse över detta, då jag faktiskt inte var hungrig trots den ringa mängd näring som faktiskt rörde sig i min kurrande mage. Jag gick ut på en promenad för o rensa tankarna från allas problem som lagts på mina axlar. Promenaden var dock inte nöjessam, då den fint benämda stormen tuva härjar vilt på gatorna. Så istället satte jag mig mot ett träd på en campingspark och lyssnade. Delvis på mig själv och vad som rörde sig inne i mitt huvud men också på allt runtomkring. Livet är en följosam gåta.
Kvällen består av ett besök till en vän där vi kollar på en film och pratar om hemska arbetsförhållanden. Går sedan hem för att kolla på en film, men hamnar här. En annan vän ringde nyss. Vi pratade i 20 minuter, om allt men ändå inget. Jag försökte så gott jag kunde att lyssna fullt men drunknade i mina egna tankar o värderingar som skiljde sig mot hennes, gjorde jag fel?
Kvällen är ännu inte slut o därför slutar jag nu. För att slutgöra min plan om en film, och lite lugnt och ro. Godnatt.
// Robby
Vad kan jag säga om mig själv? Jag är en kille, och inte vilken som helst utan mestadels en Robin.
Jag är en ensamvarelse med starka begär för vad som är min egen frihet.
Detta kommer bli mitt klotterplank, där mina tankar från dom lyckligaste till dom mörkaste.
Vad kan jag säga om den här mörka dagen?
Denna dag började som många andra, med att jag vaknade och kände en smärta i min nacke då jag legat fel hela natten. Jag vart först förvånade över att jag kunnat sova alls, då mardrömmar från mina senaste upplevelser gör sig hörda. Det blev ingen frukost idag då jag inte kände att det skulle smaka alls. Ej heller någon middag för den delen heller. Jag upplevde en viss tillfredställelse över detta, då jag faktiskt inte var hungrig trots den ringa mängd näring som faktiskt rörde sig i min kurrande mage. Jag gick ut på en promenad för o rensa tankarna från allas problem som lagts på mina axlar. Promenaden var dock inte nöjessam, då den fint benämda stormen tuva härjar vilt på gatorna. Så istället satte jag mig mot ett träd på en campingspark och lyssnade. Delvis på mig själv och vad som rörde sig inne i mitt huvud men också på allt runtomkring. Livet är en följosam gåta.
Kvällen består av ett besök till en vän där vi kollar på en film och pratar om hemska arbetsförhållanden. Går sedan hem för att kolla på en film, men hamnar här. En annan vän ringde nyss. Vi pratade i 20 minuter, om allt men ändå inget. Jag försökte så gott jag kunde att lyssna fullt men drunknade i mina egna tankar o värderingar som skiljde sig mot hennes, gjorde jag fel?
Kvällen är ännu inte slut o därför slutar jag nu. För att slutgöra min plan om en film, och lite lugnt och ro. Godnatt.
// Robby
