Robbysdarkesthours

Två yngre killar kommer gåendes på en smal grusväg. Solen har precis börjat att gå upp. Sakta kommer ljuset över trätopparna.  De två ser mer än utmattade ut och det är tydligt att dom har haft en hård natt. Den ena haltar och har ett otäckt sår på ena benet. Medans den andra håller en bit av sin skjorta över ögat. Bakom dom precis över skogsbrynet syns rökpelare som stiger mot himlen. Den ena vänder sig om och kollar oroligt mot pelarna av rök och försöker få sin haltande vän att öka takten. Men det slutade med att hans vän till slut inte kunde gå mer alls utan föll ihop. Han försöker få sin vän att ställa sig upp men det går inte.

 

Mer och mer börjar hans vän att försvinna, och till slut dör han. Killen tar nu ett par steg ifrån sin döde vän, lägger ifrån sig skjortan som han hållt mot sitt öga och börjar efter något på marken. Till slut plockar han upp en stor sten, och går fram till sin döde vän. Förlåt mig säger han tyst och slår två snabba slag i sin väns huvud. Han släpper stenen och springer därifrån, efter en bit så tvingas han sakta till gång på, då han är alldeles utmattad. Plötsligt hörs ett fruktansvärt vrål ifrån skogen bakom honom och ljudet av springande fötter kommer närmare och närmare. Förskräckt försöker han för allt som han orkar springa, men han vet att snart kommer han inte längre. Han börjar snart att tappa hoppet då hans ben inte kommer att bära honom. Ljudet av springade fötter kommer närmare och närmare bakom honom. Men precis när allt hopp är ute ser han en grupp soldater komma springandes emot honom. Han sträcker upp sina armar och skriker, hjälp dom är precis bakom mig! Soldaterna svarar med att tvärstanna och lyfta sina vapen och skriker tillbaka, fort in bakom oss grabben! Helt utmattad ramlar han in bakom linjen av soldater och vänder sig om. Dödsförskräckt ser han en hel hord av söndertrasade människor komma ut ur skogen och springa rakt emot soldaterna vrålandes. Soldaterna öppnar eld och börjar backa. Men varelserna är för många och kommer bara närmre. En av soldaterna vänder sig om mot grabben och skriker, spring! spring mot stora vägen, där finns lastbilar som, och mitt i meningen blir han påhoppad av en av varelserna som börjar bita och slita honom i stycken. Grabben kommer snabbt på fötter och börjar springa mot stora vägen som inte är alls långt därifrån. Och bakom honom hör han skriken från soldater och tystnande vapensalvor.

 

Grabben börjar inse att han kanske inte kommer klara sig undan det här. Utmattad ramlar han ner på marken och kippar efter luft. Han vet att han inte kan springa mer, att hans ben inte bär honom mycket längre. Långsamt börjar tankarna om att helt enkelt ge upp kampen och låta sig bli tagen. Men mot alla odds så reser han sig upp och tar ett par kliv, och sen ytterligare några. Han går i vad som känns som en evighet. Han hör bakom sig hur vrål och skrik närmar sig. Men bakom ett krön så ser han äntligen stora vägen och dom trupper som väntar där. Fylld av hoppet att få komma undan denna mardröm gör att han till slut samlar sina sista krafter och springer emot dom. Han sträcker upp sina armar och skriker, hjälp! Ta mig härifrån! Soldaterna svarar med att skrika, spring dom är precis bakom dig. I sista stund, när han nästan kunde känna andedräkten från varelserna bakom sig så öppnade soldaterna eld och hjälpte grabben in i en av lastbilarna som sedan körde iväg.

 

Bakom sig lämnade dom en trupp soldater som sköt och sköt in mot skogen. I lastbilen satt ett gäng uppskrämda människor, en del familjer och ett par soldater. Lastbilen tog dom till en militäranläggning där alla lastades ut och grabben ramlade ihop av utmattning. Innan han somnade såg han en lite pojk sitta i ett hörn alldeles ensam. 
- Hörrö. Vad gör du här ensam, säger grabben. "Det är bara jag här" stammar pojken till svar. Pojkens ögon tåras och han försöker att torka dom. Grabben reser sig upp och sätter sig bredvid pojken och torkar hans tårar. Han tar pojkens hand i sin. - Peter. "Eli" svarar pojken.

Slut del 1