Robbysdarkesthours

Early morning and I wake from the sound of hovs outside my tent. It is now the third week into this war. The second war in our time, against the hordes of Kaladêm. Vicious beasts who knows only war and murder. 

I dont know who will end up reading these letters or diaries or what I should name them. But I figured someone needs to know my story and the stories of those who serve alongside me. Let me introduce myself, I am Marcus Reid, Captain in the Rorian army and a loyal servant to our King Verith.

As I said it is the third week of this madness. During those three weeks I have already seen men die, some of them my friends. Today we are marching alongside the riverside to join up with general Dreid´s army. I command a rough group of men and our regiment has earned the nickname, The Dark Legion. I want to say it has a poetic meaning or that we fight better in the dark. It´s actually alot less complicated then that. Our armor is black alongside with our guns and swords. We were among the first regiments to face the invading forces from Kaladêm. The darkest days of the war was the first ones.

We lost so many due to the lack of intel. It took a day before the full strength of the army was alerted of the invasion. The king himself had to turn home from a royal visit to our neighbouring realm Larissa. The shear numbers of the enemy was enough to pulverise our primary defences and send half the army running. All this within hours. In this Chaos I lost family friends and my home.
We were pushed back half across the country before the King could get the army organized enough to mount a full scale counterattack. Me and my men was put in the front lines of the first major battle. I still remember that morning.

The morning mist had just started to clear alongside the woodline. And the silence, I will never forget the unrestfull silence. Across the field stood an army of beasts. The best description of a Kaladêmian is wolf on two legs, a man like beast. Wolfmen if that sounds better. Razorsharp claws, and fangs that can ripp a man to shreads. Sometimes I even wonder why they bother wearing weapons. But I guess when you live for war you spend alot of time thinking of ways to easier kill your enemies.

Where was I? Oh yes, the army of beasts across the field. I still dont know how many they were. They numberd atleast thirty thousand. Little did we know that it was only their advance troops. The main army had yet to reach our lands. The Rorian army emerged out of the shadows of the Mithali forrest, ever so eager to fight back these intruders. The cavalry moved out of the woods lances at the ready. The infantry moving into position loading their guns and drawing swords. Cannons getting ready to unleash a hail storm of lead into the beasts.

The beasts on their hand had the worst weapon of all, terror. Moments before charging at us they gave away what seemed to be a neverending howl. That sounds will haunt me til the day I die. They then took the initiative and started to charge. God, they move so fast. During the first war we learned that they even can outrun our fastest horses.

The lancers go into position and charges, and the infantry lowers their speirs and prepares for impact. The entire field in front of us grows dark as it fills with the beasts of Kaladêm. The cavalry comes in from the left and impact is horrible. The sound of splitting shields and horses dying along with men and beasts screaming out the top of their lungs ecoes over the entire valley. But we stand steady. I command my men to draw sword. And with a common motion 240 swords are drawn. Shields up, I yell.

Beasts comming closer and I begin to shake, not because im scared or overwhelmed. Because I have been wanting this for so long. To finally even the score. Thirty meters and closing fast. The beasts starts to roar as if they are starving and the meat is right in front of them for the picking. I hear other captains yell out their orders, shortly after i hear the distinct sound of swords drawn and pistols loading. Twenty meters and closing even faster. My pulse is rising and I grip my sword hard. Steady, I yell to my men. Ten meters, I now give the order fire at will, as my fellow captains do all over the line. A massive barrage of bullets fly thru the air. Firemasters behind us yells out for a barrage and the cannons opens the gates to hell. The first bullets find their targets and the death roars of the beasts is earsplitting. What follows after that is hard to remember, but I will try and describe it. Shortly after the first bullets fired, the beasts reach our lines and our armies clash together. People flying thru the air, beasts jumping over us, landing behind us. They are everywhere.

All around me I hear the sound of death, all kinds of it. Armor shattering, metal against metal, gunsmoke fill the air like the thickest of mists. The battle had begun. 

End of part 1

Del 3

Solen går sakta upp över trätopparna och ljuset hittar in genom fönstret. Leara slår upp ögonen och sätter sig upp. Hon ser sig om och ser Jack sittandes vid fönstret.

-Sover du aldrig? mumlar hon. -Nja, det känns lite onödigt ibland, svarar Jack. Men det är morgon nu så jag vi får ta och käka lite, tillägger han muntert.

De båda tar fram några utav konserverna dom fick med sig från New Haven och äter frukost innan det är dags att gå vidare. Jack går först ut genom dörren och ser sig omkring. Efter en stund så ger han tecken åt Leara att kusten är klar. Dom går längs en skogsväg och börjar se slutet på skogen. Efter en stund når dom en större landsväg och Jack tar fram en karta för att se vart dom är någonstans.

-Den här vägen finns inte på kartan iallafall, muttrar han. -Va, skojar du, tillägger Leara. Läser du den ens rätt? - Ja det är klart jag gör, säger Jack och vänder kartan rätt. Där är vi, säger Jack och pekar. - Extremt betryggande gamling, säger Leara och höjer ögonbrynet. 

Jack och Leara står och trilskas en stund när dom helt plötsligt tystnar båda två.

- Hör du det där, frågar Jack. - Ja, vad är det där för något, frågar Leara osäkert. - Det kan väl inte vara. Bilar! utbrister Jack. - va, men det är väl omöjligt säger Leara än mer osäker. - Det kommer närmare, fort in bland buskarna, säger Jack och drar med sig Leara.

Efter en stund så kommer motorljuden närmare och närmare. Tillslut så ser Jack den första bilen kommande rullande runt krönet. Det är en armé jeep och en hel konvoj kommer bakom den. Lastbilar och lätta bepansrade fordon, tillomed ett par stridsvagnar.
-Det är ju militären, utbrister Leara glatt. - Tyst lillan, viskar Jack. Jag gillar inte det här, armén eller inte vi vet inte vilka dom är, tillägger han. - Men skojar du, det är ju våran militär, säger Leara. -Tyst nu, viskar Jack irriterat.

Konvojen börjar rulla förbi dom båda och lastbilarna är fullastade med beväpande uniformerade män och kvinnor. Jack och Leara studerar dom noggrant. Jack helt orörlig med ett helt nytt ansiktsuttryck som inte Leara sett innan. 

-Titta Jack, det där verkar vara överlevande, säger Leara och pekar på en av lastbilarna som rullar förbi. - Jo det har du rätt i lillan, jag gillar bara inte detta. Det är något som inte stämmer. - Sluta vara så paranoid, det är våra militärer så de så! utbrister Leara och tar ett kliv ut på vägen och börjar hoppa och vifta med armana.

Det dröjde inte många sekunder förrän hela konvojen gjorde halt och ett dussin beväpnade män omringade Leara. - Var kom du ifrån flicka!? Är ni flera? ropade en av soldaterna till Leara.
Leara stod som förstenad, chockad över reaktionen från dessa soldater. Hon hann inte ens svara förrän en av soldaterna tar två kliv framåt lyfter henne över axeln och bär iväg henne till en av lastbilarna.

-Vad håller du på med! Jag kan gå själv! skriker Leara medans hon slängs upp på ett flak. -Framåt! ropar en röst längre fram bland lastbilarna och hela konvojen rullar igång

.
Leara ställer sig upp och letar febrilt efter Jack som verkar helt ha försvunnit. Hon väljer att inte nämna honom då hon inte riktigt förstår varför hon precis blivit uppslängd på ett lastbilsflak av ett gäng soldater.

-Hörrö du tjejen, viskar en röst bakom henne. Leara vänder sig om stelnar som om hon sett ett spöke. - Kapten Richards? Hur är det möjligt, jag såg dig bli tagen av blodsökarna, darrar Leara fram. - Dom är alla döda tjejen, hela staden, det är bara jag och ett par av mina män kvar, säger Richards med en nästan avdomnad röst. - Vilka är dom här soldaterna frågar Leara oroligt. - Vet inte, dom tillhör inte nationalgardet eller armén iallafall. Dom kom i rättans tid och fick blodsökarna på flykt. Plockade upp mig och dom få överlevande som fanns kvar. Vad gör du här egentligen? Och var är din kamrat, vad hette han nu igen? Jack eller hur? - Jag vet inte svarade Leara och fick en tår i ögat. - Gråt inte tjejen, vart vi än ska så lär det vara säkrare än därifrån vi kom sa Richards och tvingade fram ett leende.

Konvojen rullade framåt och då och då stannade dom till medans spanare skickades fram för att kolla vilken väg som verkade säkrast. Timme efter timme, mil efter mil körde dom upp och ner för bergen, ner på smala vägar, förbi kristallklara sjöar och stora vildvuxna skogar. Leara kunde inte annat göra än att faktiskt njuta av utsikten. Det var länge sen hon faktiskt stannat upp och tagit in omgivningen.

- Jag önskar Jack vore här, var är du min Jack, viskade hon tyst för sig själv innan hon la sig ner på flaket. Med en gammal potatissäck som täcke som lyckades hon somna på det skumpande flaket. Och natten drog in över konvojen.
Längre upp i dalen stirrar en mörk figur ut ur mörkret. Med tunga långsamma kliv stegar han fram igenom snåren. Det är helt kolsvart i skogen. Små strimmor av ljus från månen strilar ner bland trätopparna. Jack kommer upp på ett krön, han ser ner över dalen. Hans blick söker metodiskt av varje vrå i dalen. Tills han blick helt plötsligt stannar och stirrar stint på ett par ljuskällor.

-Där är ni era as, säger han tyst för sig själv. Håll ut lillan gamlingen ska hämta dig, tillägger han och fortsätter in i mörkret.

Slut på del 3 

Leara slår upp ögonen och ser ett vitt tak, hon ser sig om och upptäcker att hon faktiskt ligger i en säng. Hon går upp och finner sina kläder rena och ihopvikta på en stol i rummet hon är i.

Hon upptäcker även att hon har ett badrum bara två meter ifrån henne. Hon tar ett par försiktiga steg emot duschen och vrider på varmvattenkranen. - Snälla snälla snälla, säger hon tyst för sig själv. När hon upptäcker att det är varmvatten som slår ner på henne hand, tar hon ett glädjeskutt och jublar tyst för sig själv. - Alldeles för länge sen Leara, säger hon till sig själv och går in i duschen.

Jack slår upp ögonen och tittar ut i rummet där han ligger. Han ser även sina kläder nytvättade och lagade, ihopvikta på stolen bredvid sängen. Han reser sig upp och klär sig. Efter en del grymtade och klagande på att han är öm precis överallt så får han på sig alltihop och tar ett par steg mot fönstret.

När han ser ut kan han inte hjälpa att fastna där. Han ser en stad full av liv istället för död och kaos. Det är så länge sen han såg människor, levande människor. Ute på stadens gator går det visserligen soldater med vapen och sandsäckar. Men även vanliga stadsbor som alla ser så bekymmerslösa ut. Som det kunde se ut innan.

Hans tankar avbryts av ett knackande på dörren. Han öppnar och där står Leara och stirrar på honom. - Men hej lillan, skönt att se att du vaknat, säger Jack med ett leende. - Lillan, jag är 15, ingen barnunge, säger Leara och räcker ut tungan. - haha, känsliga vi var idag då, skrattar Jack. Leara fortsätter att räcka ut tungan och skrattar.

- Ge dig nu tuffing, frukost?, säger Jack och slänger upp Leara på ryggen och går ner för trapporna. Väl nere så möts dom av en kvinna som ler åt dom. - Godmorgon frun, säger Jack artigt och ställer ner Leara på golvet.

Leara i sin tur vänder sig om och niger vackert och säger även hon godmorgon. - Godmorgon ni två, mitt namn är fru Connely och välkomna till New Haven, svarar kvinnan. - Hur länge har vi varit här fru Connely, frågar Jack. - Ja, ni sov i nästan ett helt dygn, ni måste varit helt slut. Vad gjorde ni två ensamma ute i skogen egentligen, frågar Fru Connely. - Vi har vandrat i veckor och jagades in i skogen i förra veckan efter att vi stötte på, dom, Säger Jack. -Vi lyckades ta oss ut när New York föll, tillägger Leara dystert.

- Jag förstår, ni är i vilket fall välkomna, båda två, säger Fru Connely milt. - Men efter frukost är ni ombedda att gå till Kapten Richards, han har lite frågor åt er, tillade hon. Jack och Leara satte sig för första gången till bords och åt en fullgod frukost på flera veckor. Medans dom sitter och äter upptäcker Jack att Leara trycker i sig maten och bara stirrar på henne. - Vad? frågar Leara. - Bordsskick? svarar Jack. - Hmm svarar hon och saktar ner. Efter frukosten tackar dom fru Connely och ger sig ut i New Haven för att leta upp denna Kapten Richards.

Staden är full av liv och folk var i full gång med sina göromål. Jack förundras över hur människorna här kan verka så bekymmerslösa. Som om dom missat dom senaste månaderna i världen. Leara å andra sidan tänker på helt andra saker. Nämligen exakt hur många duschar hon tänker ta innan dagen är slut. Jack frågar en av soldaterna efter kaptenen och dom förs till honom. Dom leds fram till ett grönt tält med blåa stjärnor på, i öppning står det en ung sergeant och får sina order varpå han gör honnör in i tältet och går bestämt därifrån. Ut ur tältet stiger då en ganska kort man ut, klarblåa ögon och ett vildhärjat skägg ser han på Jack och Leara. - Jaha, är det ni, dom nya, säger han. - Jag måste säga att vi är lite imponerade över att ni tog er igenom skogen, stället kryllar av blodsökare. - Endast tur skulle jag tro, säger Jack.

- Ja, kanske det, säg mig vart kommer ni ifrån, frågar Richards. - New York svarar Leara. - New York? ja det måste jag säga då har ni vandrat långt, hur står sig staden, frågar Richards ivrigt. . Inte alls, svarar Jack. Staden föll till "blodsökarna" som du kallar dom. Nationalgardet hade inte en chans att hålla emot dom. Jag och Leara här var några utav ytterst få som lyckades ta sig ut innan det var försent, förklarar Jack. - Det förstås, säger Richards med bister min. Vi har inte hört mycket från omvärlden på sista veckorna, vi fruktar det värsta dessvärre, fortsätter han. Ja ni är dom första vi möter som faktiskt andas och inte försöker döda oss på ett bra tag, säger Leara med ett leende. - Ja än står vi pall, men dessvärre så börjar vi få ont om ammunition och förnödenheter. Jag skickar patruller till grannstäderna men, få kommer tillbaka, säger Richards. - Hur kommer det sig att ett helt kompani försvarar den här lilla staden egentligen, frågar Jack. - Ja du, mitt kompani var egentligen ett regemente från början.

Och väl påväg mot Boston så anfölls våran konvoj, dom var överallt och så många. Dom få jag fick med mig är dom du ser här idag. Trehundra man förlorade vi den dagen. Vi retirerade genom skogen och sprang till slut på New Haven. Och här bestämde vi oss för att göra nytta, svarar Richards. - I vilket fall, vill ni stanna så absolut, men ni förväntas dra ert strå till stacken. Här arbetar alla för sitt levebröd, tillägger han barskt. - Ursäkta mig kapten, men vi har inte för avsikt för att stanna, svarar Jack lika barskt tillbaka.

Vi är påväg mot Houston, det sista vi hörde innan New York evakuerades var att Houston var i full gång med att bygga en ringmur av betongblock. Så det måste vara säkert, tillägger Jack. - Må så ske, men jag råder er till att stanna, blodsökarna är överallt och dom dras hit där dom vet att det finns gott om blod att söka, svarar Richards.

De fortsätter att prata en stund men avbryts när en hel myriad av vrål och skrik ekar över hela det lilla samhället. Detta följs utav skrik och skottlossning. Plötsligt fylls gatorna i den lilla staden med soldater och stadsbor som beväpnade springer mot barrikaderna. Men dock försent inser dom att barrikaderna inte längre håller blodsökarna ute. Utan dom möts av en hel hord mitt på gatan. En våldsam eldstrid utbryter och skriken avlöser varandra med vrålen från blodsökarna. Odjur kastar sig upp på folket och börjar genast slita loss delar från dom innan dom hinner reagera. Jack handlar snabbt och greppar tag i Leara och springer i motsatt riktning från kaoset.

Han ser en hel hög med militärens ryggsäckar och material. - Här plocka en ryggsäck full med allt vi kan behöva sätt fart Leara, skriker Jack och börjar fylla en ryggsäck med konserver och diverse överlevnadsutrustning. Leara får med en fällkniv, ett par konserver, shampo (Jack gillade inte det valet) och andra grejer som endast hon kunde se nyttan med. - Sätt fart vi hinner inte mer Leara, säger Jack och börjar återigen springa. Bakom dom pågår en vådsam kamp om man ens kan kalla det för kamp. Blodsökarna var alldeles för många och folket i New Haven minskade snabbt i antal.

Till slut så står endast kapten Richards i centrumet av den lilla staden omgiven av en handfull soldater. - Är det våran tur idag män så låter vi dom jobba för priset, skriker kaptenen till sina män som i ren förtvivlan ser på hur deras kamrater äts levande bara några meter ifrån dom. Jack och Leara springer för allt vad dom är värda. Plötsligt viker Leara av och springer mot ett av tälten. - Leara vad håller du på med!? skriker Jack efter henne.

Han sätter fart och försöker hinna ikapp henne. Leara springer in i tältet och kommer ut lika fort igen. Jack får stora ögon när han ser vad hon hittat. - Titta här gamling, nu kan vi väl slåss lite mer än och springa, säger hon med ett drygt leende. Leara kom ut två pistoler och ett stort gevär som tydligen tillhört någon stackars soldat som glömt bort att ta fram det i all uppståndelse. - Skit i jaktgeväret grymtar Jack och slänger sitt bakom sig och grabbar tag i geväret Leara hittat. - Men nu lägger vi bena på ryggen lillan, så sätt fart, och vad har jag sagt om att kalla mig gamling. Frustar Jack på medans dom springer.

De båda lyckas ta sig ut ur staden utan några större problem eller möten med blodsökarna. Jack leder dom båda upp på en kulle som överblickar det som en gång var den lilla staden full av liv. De kan fortfarande se hur kapten Richards kämpar i centret med en allt jämt minskande skara soldater. - Kom lillan, vi behöver inte se det här, säger Jack och drar med sig Leara ännu en gång in i skogen.